Sopade ur verkstan för att kunna filma en liten pusselbit till ett nytt verk och bland all skit hittade jag bakstycket till en gammal skulptur ”Barn och ungdomars möjligheter” som jag gjorde 2001.
Kristian Berglund – Barn och ungdomars möjligheter, 2001
Impulsen till att göra detta verk till examensutställningen på Konsthallen i Göteborg var en bild som på ett sätt påminner om bilden av Aylan Kurdi som gjort ett sånt intryck på människor världen över. Bilden som jag råkade se i en kvarglömd Aftonbladet på ett norrlandståg runt 2000 förföljde mig så länge att jag tillslut fick skriva till Aftonbladet och be dem leta fram bilden åt mig. En marockansk flicka har flutit i land på en spansk strand och i bakgrunden går en rundlagd spansk polis och blickar ut över havet. Konstigt nog tror jag att det var hennes converseskor och som fick mig att reagera så starkt.
1999 hade Amsterdamfördraget i princip gjort denna gräns till min gräns som svensk. 1999 hade jag fått mitt första barn och känslan av att det lika gärna kunde vara mitt barn gjorde mig ursinnig. Nu har han precis börjat gymnasiet och denna tidsrymd känns förlamande, att det under hela hans liv har fortsatt flyta iland döda kroppar längs min gräns. Hoppas innerligt att inte engagemanget som finns just nu inte dör ut lika hastigt som det flammade upp och att vi kan hitta ett sätt att göra tillvaron värdigare. Jag är så innerligt trött på att det hela tiden flyter iland döda barn och ungdomar på vår badstrand. I skulpturen från 2001 lät jag bilden möta en syntetisk uppläsning av riksdagsprotokollet med titeln ”Barn och ungdomars möjligheter” (nedan ett kort utdrag).
barn och ungdomars möjligheter-ljud (mp3-fil)
Idag upplever jag att glappet mellan den verklighet som våra politiker talar om och den verklighet som de döda barnen utgör är precis lika stort. När ska dessa världar närma sig varandra? När kommer vi klara av att tänka på bägge dessa verkligheter samtidigt? Kan inte påstå att jag klarar av det men det känns som att man åtminstone måste försöka och ställa krav på våra parlamentariker att de också försöker.
Har för mig att GP i recensionen hade invändningar mot verket för att det var ett alltför jobbigt ämne för en grupputställning… men jag kan komma ihåg fel.