Det är en av de där mornarna man är säker på att man kommer att komma ihåg. Du sitter på trappan, solen bryter igenom det nästan osynliga lövverket hos björken bakom lillstugan och landar i ditt ansikte.
Askarna i dungen som om någon månad kommer stå mellan ditt ansikte och solen är fortfarande helt nakna. Sist in först ut – asken är som grundregeln i LAS och tydligen är du det med. Här omkring är det alltid asken som blir grön sist. Först när våren är över och det redan är sommar. Innan sommaren ens tagit slut singlar de ned, de smala avlånga asklöven. Den klär av sig först.
Du kan aldrig riktigt bestämma dig för om asken är ett klent träd, ett mesigare träd – nån som bara pallar att leva upp under den korta bekväma högsommaren eller om det är det mest ståndaktiga trädet av alla de som omger ditt hus. Den som står ut med att vara helt naken och kal under nio långa månader.
Sist in först ut, varslet på kontoret. Mötet med fackrepresentanten från en fackförening du inte kände igen namnet på och som du nästan är säker på att du inte är medlem i. Om du nu inte råkat gå med halvvägs genom kartongvinet och betalningarna gömts i drivan av autogiron och e-fakturor. Alla osynliga räkningar som vibrerar svagt i den digitala delen av ditt liv, först när kontot är tomt på riktigt tar de form. 60 kronor extra varje gång de uppstår i verkligheten och blir till något man kan hålla i handen. Något man kan skriva datum och betalt på och sen låta pennan fortsätta över pappret – rita gubbar, inte så ofta gummor, oftast gubbar med tunt hår och blommor, löv, allt det gröna i blå kulspetspenna.
Men det är inget du tänker på nu, kaffet har svalnat men det gör inget. Vårsolen lyser rakt in i ansiktet. Den overkliga årstiden står för dörren.
En grön tsunami kommer att komma, du kommer kippa efter andan i allt det gröna. Allt du glömt göms och glöms bland kirskål och oklippt gräs. Du kommer inte synas mer.